Ensamhet gjort sig angenäm
armod, gjort sig hemma
”Jag lever spartanskt”
då jag tvingas bre min sista macka
”dock aldrig självmant”
får jag skämta, och skrocka.
Där drog dom min el
nu kan ingen se mig sitta och gråta
jag tänder mig en cigarett
och förundras vart gick jag fel
tror jag beställer en pizza
och betalar via klarna...
vet du ? Jag tror jag lämnar min lägenhet
för jag vill veta att jag existerar
innan jag hittar ett ”trevligt” slut på min egna saga

mitt psyke känner sig obekvämt
och kroppens respons är smärta
men jag kan inte peka ut vart det gör ont
nej till ingen, kan jag berätta.

ensamma människor existerar inte
ensamma människor existerar inte.