under mig breder sommaren ut

sig och jag ser hur du med öppen 

hand för upp ditt mod längs mina 

allt mer fuktiga gömmor 

som om du någonsin kan tränga 

längst in. Som om något i denna 

dödsförgätna bakgård vi döpt till

hemland någonsin kan. Jag snubblar 

över bråtet så snabbt att tungan fastnar 

kroppen domnat av. 

Något bortom de ynka formerna blåser 

in något så ljuvt främmande. Och härligt.

Att. Att vore förmätet tro att 

någonting någonsin kan förändras och 

ändå är det just det gubbfaan ryter så 

att innerörat bedövas utav käbblet, surret 

runt omkring. 

jag den de sakta trär över strået. Jag

smultronet. Jag orgasmen. 

Kanske är vi framtiden i det där sista 

utsläckta ljuset. Jag läkaruppropet. Ni 

dokumentationen. Ytligheten. Idiotin. 

jag som för min öppna hand längs med 

mina lår. Jag som alltid längtat. 

revolution.