Jag lämnar mig själv för ett ögonblick 

det är så lite här som tilltalar mig 

Vinden försvinner bort med sorgens 

skrik. Ser dig lämnas bort 

Kroppen andas och det krampaktiga släpper 

i omgångar    [men] du döper det till min 

paranoia men jag är så sjuk så förstörd 

redan att hemliga minor syns i skuggor av 

gardinen. 

Jag minns känslan av att lyssna till mitt 

barns andetag bredvid mig. Känslan av 

att döden kan ta oss. När den själv önskar. 

Tanken att jag inte får ta något levande 

så in i märgen betydelsefullt för givet. 

det är fel. Liv ska levas. Så jag fuktar fjädern

djupt ner i bläcket. Vrider runt. 

Det var ett rum idag Gunnar Hilen. Vi samlades 

i grupp. Vi var ditkallade. 

Fjädern mitt jag min fukt och dessa gula 

rosor min oändlighet 

Min kropp vill dansa [men] min själ har fläckar 

av ett gift den kvinnan sprutat in 

vi sitter med så många berättelser så många 

analyser. Ond, naiv härsklysten 

[ men] dessa rosor tårarna som bränner 

tyngden den som kanske kanske släpper