I det där huset satt ni så fint 

ihoptryckta i soffan. Teven speglade 

sig i den där märkliga tavlan jag 

aldrig riktigt betraktat på allvar 

jag sover inte så bra senaste tiden. 

Det är som om huvudvärken slår till

när allting känns som bäst. 

Vi går alla omkring i en byggnad jag 

misstänker är riktigt sjuk. Vi än levande 

sätter våra kaffekoppar nära och pratar 

om det där giftet som spridit sig till envar. 

men det är bara prat. Som tävlingar i att 

lära sig att leva utan verklig kärlek. 

ingen behöver någon på allvar. Märkligt 

då att vi söker oss till varandra vi som 

egentligen inte på allvar behöver en chef. 

en dag när den där plötsliga ilskan slog 

till hörde hon sig säga " hörru jag bryr 

mig inte som du tror men vet du jag 

tycker jag är värd att få något, värd att 

bli behandlad riktigt väl " för ja tror 

lixom på allvar att jag vill kräva något 

för egen del- att jag på allvar tror att 

jag är någonting värd. 

deras tystnad gick att ta på  

slickade i mig den kan man säga. 

Den satt på något vis i utandningen och

mina lungor ville inte vänja sig. 

en svart katts ögon syns under fåtöljerna 

min kropp syns sväva åt ett annat håll 

någon undrar om jag inte kan bli den nästa

min tunga cirklar uppåt säger något om dess 

oförmåga att slicka