Såg ingen lösning, ville växla spår på själens
smärtsamma tåg, satte min tilltro till andra.
Började ställa krav, den egna tanken om mig
själv var så svag.

Gjorde mig till ett offer för min egen fobi att
jag satt med svaren gick mig förbi. Min tro,
gud och trygghet blev institution, medicin, va
blind för vad min kropp kund ge.

Tiden har gått, ett smärtsamt liv, har lärt mig
mycket, först nu förstått. Om jag vill bli fri så
beror det på mig. Viljan att styra tåget på det
igenväxta spåret, tills rälsen blir fri och de
gladare åren.