Slöjor av dimma ligger tätt, solen smyger sig
fram sakta, lätt, värmer, ser gräsets glans.
Undrar var jag varit nånstans? Detta vackra
går mig ofta förbi. Allt för upptagen med min
ångest, fobi, livet i stunden har mist sin eufori.

Medvetenheten om detta kan göra mig
alldeles svag samtidigt otroligt glad. Bara
se det ger mig hopp, mitt liv kan bli vad jag
gör det till. Det är jag som bestämmer om
det mesta, Kan dock inte allt styra, måste
ju också betala min hyra.

Att tänka på det vackra så slipper jag nu i mitt
mående vackla. Dessa fobier, ångestens svarta
brunn. Kan bli fri en stund, med fokus på detta,
blir stunder av lycka längre med rätta. Får tillbaka
livet en skön slags hetta, inget som stänger mig
inne. Allting är öppet att undersöka, livets bredd
kan bara öka.