Nyss pressades jag av stresstrafik i regn i mörker med mötande strålkastarljus och vevande vindrutetorkare.
Min hjärna ville slippa vara med om detta men jag tvingade den att kämpa på.
"Du vet", försökte jag, "när vi kommer hem kan du vila dig!"
"Jag vet", svarade den, "men jag måste orka hela vägen utan att braka ihop och det blir inte lätt".
Och jag ansträngde mig till det yttersta att hjälpa min hjärna. Lotsade oss hela vägen hem.

Nästa dag, i februarisol under filt, vilar vi oss båda ute, hjärnan och jag. Med utslående krokusar och flygande bin i utsikten.
Bilvägsfjärran.
Efter en stund säger hjärnan - sedan den fått sig en slurk vin - "lova mig nu bara att du inte sätter på radion. Vi skall inte förorena vår luft i onödan med nyheters otillständigheter".
Jag lovar helhjärtat och vi njuter frid.
Hjärnan och jag.