Jag slogs med minnet av Augusti,
Som jag både ville skulle försvinna och samtidigt tatueras på näthinnan.
Samtidigt som jag omfamnar en ny kropp,
Vilar huvudet mot en annan skuldra.

I vårregnet bryter jag ihop.
Hjärtat beter sig som en tickande bomb.
Så jag for till havet, gick i snålblåsten när saltvattnet piskade mot bryggorna.
Håller i mina egna händer krampaktigt tills de blir blå.
K r a m p a r mig fram.
Tänker på dom små sakerna, som
regn och
hud och
solen i ögonen.
Som blir fantastiska.

Så jag tar spårvagnen hem till hon,
med det stora, lockiga håret,
vars hud luktar citron
och gör mitt val.