... alltmer planas ut
och jämnas till
för att bereda plats för
dem som så gärna vill
oavsett 
deras egentliga kompetens
och eller
sans och vett

Men för att vi kan enas
och kortsiktigt förenas
i det faktum att
vi kan komma överens

om att det handlar om
en för våra ändamål
synnerligen lämlig kandidat
vilken kan
oavsett det är
en kvinna eller man

agera offerlamm

samtidigt som
vi själva slipper fatta beslut
och riskera engagemang

Ty går det fel
och vi tvingas till
att tänka om

kan vi likväl
utan alltför stor smärta
i vår själ och vårt hjärta
ta farväl
och utifrån 
manus och regi
med sorgbeartbetningsprocessen
som analogi

sätta våra namn
på allt som gått bra
och visar sig lönsamt
att utveckla vidare
behålla och ha kvar

emedan allt som gått snett
och på grund av vårt 
bristande engagemang
inte haft en chans
att någonsin kunna bli rätt

blir något vi i ljuv förening
den som vi låter gå
helt och hållet få ta sig på
inklusive oundviklig försening

När allting så småning om
allt mer enligt ovan löper på
smidigt, lönsamt och kostnadseffektivt
för dem som följer den process
vilken för oss inneburit och ännu är
en framgångsrikt replikerande akuratess

ger det oss en känsla av
att ha funnit vägen till framgång
utan tvång och krav

på att behöva  ta hänsyn till
vad som är den
fria viljans grav

Eftersom den 
hör till den etik och moral
vi i ljuv förening
så effektivt
genom sorgeprocessen
utan större kval
helt enkelt övergav

Med tidens gång
blir processcykelns livslängd
allt kortare och svängd
ju fortare den dörr
blir stängd och försluten
bakom den som fick  gå
och för vår absolution
fick ta på sig det
historiska ansvaret
för de dåliga besluten

Lite är det som en 
historiens svanesång

och vår utveckling
mot framtiden
och den ständiga striden
mot tidens gång

Varje kultur 
av rang
drivs och utvecklas
av nytänkare, pionjärer
eldsjälar och volontärer

men någon gång i tiden
börjar
bekvämligheten
kortsiktigheten
egocentrismen
åter ge sig in i striden
om att få sätta sina namn
på de historiska framgångarna
inför framtiden

Inte utan att
man stundom sväljer
ett och annat skratt
när man känner
hur sinnesfriden
ej längre lika lätt
vill infinna sig
vare sig dag eller natt

När jag ser tillbaka
på historiens
alla tillrättalagda
framgångssagor
samtidigt som jag
nu bättre förstår
vad som ligger till grund
för det som där står

känner jag en
förstumning
inför insikten om
den alltmer omfattande
växande fördumning

vilken allt för få vill se
är på väg att
erodera den natur
som är förutsättningen
för att vi ska få behålla
det som vi allra mest uppskattar
i och med vår kultur

Ett rörigt flöde 
kanske tillsynes
utan verkligt sammanhang

Men även om så är
är det inte utan framtidstro
och ett ännu livs levande
obevekligt hopp om 
att vi någonstans ännu kan
både kvinna och man
se det som verkligen
väsentligt är i livet
och
var för sig
eller
tillsammans 
i ljuv förening

bättre ta vara på
och utveckla det
som är oss givet

Att här hävda 
att vi älskar på tok för lite
tycker nog de flesta av mina läsare
är av mig lite för utslitet

Men det gör jag ändå!
Ty utan kärleken
som grund och inspirationskälla
så undrar jag allvarligt
vad meningen med livet
egentligen ska föreställa?

____________________________

Publicerad här tidigare i mars 2012