Älskade Tipsy. Du skulle vara oändligt upprymd om du sett hur skymningen rödbrättade mitt köksfönster med stigande silhuetter som vore de besjälade och framförde budskap från alla våra älskade som lyfts mot det snart Nattfärgade Intet.
Käre Tipsy, jag har tänkt mycket på det du sa mig, hur jag aldrig kan förmå mig att tro på människors kärlek för mig. Åh, Tipsy, måhända är skadan så bråddjup att tiden inte förmår läka vare sig mitt sinne eller min kropps minnen? Jag minns alla som varit mig nära, hur outsägligt smärtsamt det var att tvingas vara död och lämna alla som jag älskade. Att låta alla färdas i tron att jag var död! Vilken grym handling av mig, Tipsy! Jag hade inga val, där var bara en väg att färdas - Smärtans väg. Allt för att skydda mina älskade, nära! Åh, älskade Tipsy - tror du att människor som älskar någon, kan förlåta någon, en sådan grymhet? Kan man älska någon om man inte har förmågan att förlåta? Tipsy, minns du Berlin? Minns du alla som aldrig fanns den Natten? Natten ska snart ljuda igen här och jag ska ge Natten mina tårar. Min själ känns ikväll tillfångatagen och sorgsen!

Måhända ska Åtrå och Längtan åter en gång vara mina trogna kurirer?

Käre, älskade Tipsy, när gryningen anländer ska jag släppa ut Regnfåglarna! Låta Regnfåglarna lyfta och sjunga i alla skalor! Måhända är det som du viskade mig den gången för tolv år sedan när jag insåg att jag var tvungen att dö, lämna alla jag älskade och älskar, för att få lov att leva ojagad och fri en dag; "Kärlek är Sorgens gyllene smed."


Din/
Jum-Jum