Jag är en ensam kvinna som vandrat genom livet precis som alla andra,
jag har varit gift 35 år med samma underbara man som tyvärr lämnade
mig ensam efter en lång tids sjukdom.
Sorgen och saknaden var och är stor, men livet måste gå vidare...
jag fann ett annat hjärta som verkade klappa för mig, och föll i den
mannens fångstgrop.

Allt verkade så vackert och fantastiskt i början, lyckan var total...
ja det trodde jag, men ganska snart visade det sig att mannen ifråga
inte hade "rent mjöl i påsen" så misstankarna och problemen kom som
en beställning på posten!
Som tur är så är jag en kvinna med båda fötterna väl förankrade
på marken, så jag tackade för mig och gick.

Det gjorde naturligtvis ont och besvärar mig fortfarande,
tankarna kommer ibland, kunde jag ha gjort något annorlunda,
men då slår genast förståndet till och säger: Nej du gjorde rätt.
Nu har jag landat och känner att ensamhet faktiskt är riktigt
njutbart, att bara få tänka på mig själv och för ögonblicket bara
göra det som faller mig in, det är en fantastisk känsla!

Visst, jag saknar den där öppna famnen, det där leendet,
blommorna jag fick när jag minst anade det, kärleksstunderna
när vi flöt iväg på erotikens vågor för att tillsammans nå
svindlande höjder, men livet går vidare och vi med det.
Nu får jag uppleva allt det jag missade under mina år som
gift, och det mina kära skrivarvänner är fantastiskt det också.