När jag växte upp bodde vi i ett flerfamiljshus.
Vi var tre familjer som bodde där.

Vi i våran familj var fem personer.
Min bästa vän bodde med sin mamma, mormor, morfar, och moster.
Ett äldre par bodde också i en mindre lägenhet, de hette Olssons.

Min kamrat och jag lekte varje dag och var glada och sorgfria.
Många av våra grannar på andra sidan vägen hade också stora
barnkullar. Så det var aldrig någon brist på lekkamrater för oss.

Inga moderna husrum var det, fanns endast kallt rinnande vatten och vedspis. Utedass, vedbod och en gemensam källare med en stentrappa ner.
Papporna var arbetare och jobbade nere på fabriken.

De cyklade till och från arbetet., nästan ingen hade bil på den tiden.
En siren tjöt när de skulle hem på matrast, då visste även vi barn att nu är det mat. En del åt sin mat på fabriksmässen.

Jag och min kamrat var rädd för gubben Eriksson, även fastän han var min kamrats morfar. Om vi var inne på dass, stod han utanför och skrek.
Titta inte ner i skitskarvan för då får ni kattögon, så skrockade han och gick därifrån.

På höstkvällarna när det blev mörkare ute, lekte vi kurragömma.
Gubben Eriksson stod gömd i buskarna och skrämde oss.
Han sa alltid nu kommer källargubben och tar er, om vi skulle ner och hämta något i källaren åt våra mammor.
Vi darrade av skräck när vi höll varandra i hand när vi gick ner.