Åskan mullrar högt idag
Den väntar på att rätt träd ska passera under dess förrädiska omkrets
Ett knalligt, vibrerande ljud uppstår två sekunder efter varje blixtnedslag,
ett dånande
Som att åskviggen prickat pilträden på den grönskande bakgården

Orolig går jag ned för trappan, påväg mot elskåpet
“Stäng av allt fort innan taket blir prickat och jag får strömmen genom kroppen” tänker jag
Helt ovetandes vad som ska av och på, upp eller ned drar jag i några spakar och hoppas på resultat
Mörkt blir det, kolsvart

Landskapet utanför är dränkt i svart målarfärg
Jag hade inte märkt mörkret innan lampor stängdes av
Inte ens skymningen hade lyckats få min uppmärksamhet när
TV-nyheterna skrålade genom timmerväggarna
Mörkret ekar runt om mig och för med sig en olustig känsla

Åskan fortsätter mullra, likt en puttrande gryta försvinner den bort från gården
Jag pustar ut, ansträngningen i muskler och leder försvinner och jag kan äntligen gå tillbaka till min fåtölj
Med en duns sätter jag mig ned och återgår till boken
Den jag abrupt fick avsluta när åskan svepte in
Efter en stund hittar jag tillbaka till samma ställe, i lugn och ro

En djup suck strömmar genom min kropp
“Att det alltid ska komma oväder i de mest opassande stunderna”
tänker jag innan läsningen omfamnar mig åter igen
Denna gång helt ostört