Jag, du, vi
eller kanske bara jag,

eller rättare sagt, bara jag

Vi är en del av ett totalitärt beteende att finna vinst i andras misslyckanden. En död, mer bröd mentalitet. Hur kan vi värja oss från en värld där dimensionerna är självstyrda och ur ett individuellt perspektiv. Allt avgörs från ett eget universiellt centrum baserat på egentillverkade regelverk och slaktfria moralkakor.
Ett brus ur bruset som ibland överröstar huvudregeln och dess vackra sunda förnuft.

Jagmentalitetens främsta livsbejakare är ju överlevnad och helst på någon annans bekostnad. Att få bli utropad till hjältarnas hjälte (genusradikalerna har inget att hämta här), är den största vinsten av dem alla. För när vi väl synar framgången med lupp, inser vi ganska snart hur liken livlösa faller ur garderoben och helt utan några dödsryckningar. Vi sågar inte bara av grenen vi sitter på, Vi skövlar hela rotsystemet och efterlämnar ett djupt bottenlöst hål, både hos oss själva så som vår nästa.

Det har sagts att vi kommer förgöra oss själva, först var det med kärnvapen, sen var det med klimatet som domedagsbärare och nu är det sjukdomar som är apokalypsens tändtråd. Klart att vi överlever dessa, även den dagen då gatorna fylls av zombies som stirrar likgiltigt på en punkt i fjärran. (vi är ju där redan nu om du vandrar i något centrum i storstäderna), men vad vi inte kommer klara av att hantera är när varje enskild människa fullständigt skiter i alla andra. För vem bryr sig att gruppvådtäkter sker på minderåriga i Indien eller att Afghaner utrotar sig själva genom barbari? När vi har så viktiga saker som oss själva att ta tag i. Och nej...Detta är en ren oreligiös text, en agenda förutan politisk stådpunkt, vare sig höger, vänster, upp och ner, in och ut...

Historiskt sett har just barbari uppstått efter en period av dekadens. Under romarriken var ju de största hjältarna, kockar och gladiatorer, Vilka är dagens hjältar i vårt dekadenta samhälle?

Så länge det finns färre smulor än munnar kommer rädslan att vara utan, den största jagmentalitetsuppfödaren (ett ord som garanterat inte-förrän nu-är uppfunnet). Tyvärr vaknar jag varje morgon med tanken att det är något fel på världen om jag som enskild känner mig så liten att jag knappt har rätten att andas. Där omgivningens vinst alltid blir min förlust och missunnsamheten växer som en övergödd cancersvullst i magkänslan.

Kanske vaknar vi en dag, med ett sinne som väcker helt nya egenskaper hos oss, men jag betvivlar det starkt. Det ligger i vår skyldighet att börja hitta vari mänsklighetens överlevnad det ligger och utan tvekan är det här vi måste börja gräva.

Jag har grävt ett tag.
Rättare sagt, jag har grävt länge nu...

Har du?