Idag kryper sinnets tårar ur sin håla,
tårar faller som ett stilla vårregn
kommer plötsligt, utan förvarning,
jag tar mig för bröstet, hulkar...

varför känns det som om allt försvinner
i en spiral från en tornado lång inne i min själ?
Den vrider och drar upp smuts som legat
begravt djupt inne i glömskans gömmor,

hur stoppar jag denna tornado av ovälkomna
känslor som väller fram och gör mig sårbar,
så sårbar att ett enda ord kan bli en katastrof,
en flod av känslor som kommer att dränka mig.

Jag ser igenom sinnets tårar och upptäcker en
livets livboj långt där framme, den kan hålla mig
ovanför vattenytan tills tornadon dragit förbi.
När den gjort det är jag fri och ren i min själ.