Livet...
En melodram i tre akterJag höll fågeln i min hand; den hade slutat streta emot. Den sprattlade inte längre utan var helt stilla nu. Dess ögon tittade upp emot mig, de djupt svarta ögonen stirrade utan att blinka och jag drogs in i dem och undrade över vad den såg. Undrade om den såg mig. Undrade om den väntade, inväntade sin död eller någonstans där inne, djupt inom sig hoppades att den skulle komma loss; flyga sin väg, återvända till den plats som den betraktade som sitt hem. Den vek inte med blicken utan bara fortsatte att se på mig med en ganska kall blick, sådan som fåglar oftast har; tom men ändå präglad av viljan att fly och en ständig rädsla; som en enda lång livsrädsla. Ett uttryck som också finns kvar trots att fågeln inte är utsatt för någon som helst fara och sitter längst upp i ett träd som den väl kände till och visste var ett bra skydd emot rovfåglar.
|
Nästa text
Föregående Joni Stam |