Livet är oförutsägbart,
eller?
Iallafall är mitt det...
det händer saker jag aldrig trott
någonsin skulle hända.

Mitt kall i livet har alltid varit att
finnas till hands och hjälpa de svaga
de sjuka de som har det tufft,
försöka ge dem människovärdet
tillbaka.

Det är och har varit både frustrerande
tufft, ibland nästan omöjligt,
men också gett mig så mycket glädje
och tillfredställelse när jag sett och fått
uppleva, hur någon lyft sitt huvud,

och ögonen har fått lite av ny livsgnista
munnen lyser upp i ett litet leende,
då har mitt liv känts meningsfullt och
stort. Mitt hjärta fylls av mänsklig kärlek
till den personen, och det ger mig orsak

att fortsätta kämpa min egen kamp i mörkret,
allt det onda som sliter i min kropp, glömmer jag
och jag ser mig själv i spegeln och kan konstatera
att anden är villig men kroppen är svag...
men det stoppar inte mig för jag vet att det alltid

finns någon som har det mycket värre än jag,
och mitt hjärta brinner för dessa mina olycksbröder
och systrar. Det finns inget så livsbejakande som
när jag får en kram, ett leende en vinkning och en vissling
från en människa som jag kunnat ge livsgnistan tillbaka till.