I en röd liten stuga ner vid sjön vill jag bo
och där ska ni tro
jag finner all min ro

Staden med dess alla ljud
är inte alls min Gud
utan på stugan vill jag lägga ett bud.

Lugnet och ron
därute får jag min egen tron
jag ser svalorna bygga sina bon.

Jag hör lommens skrik på natten
när jag går för att hämta vatten
ty jag använt den sista slatten.

Den blev till en kaffetår
den nu på spisen står
när jag ner till brunnen går.

Att få leva i ett med naturen
att av dofterna få bli buren,
det är för mig rena turen.

Att få höra biet surra
och få pumpens vev snurra
det är livet utan fnurra.

Myggors surr jag ej kan tåla
när jag sen skall stugan måla
med färgen jag ej vill snåla.

Men hellre en myggas stick
än en elak och avundsjuk blick
från någon svartsjuk prick.

Ty vad vi än gör i vårt liv
så finns det alltid tid för kiv
för såna utan driv.

Att hacka ner på alla andra
som lyckliga på vägen vandra
det finns alltid de som vill klandra.

Nu slutar jag min lilla rimfläta
för nu ska jag ta mig nåt att äta
mjölk och bullar släta.