Problematiken ligger i din uppväxt...
hur många gånger har man inte fått höra de orden?
Javisst min uppväxt var absolut inte den bästa,
med en ultrareligiös mamma och en krigsskadad pappa,
men va fan, man kan väl inte skylla hela sitt jäkla liv
på sin uppväxt!

Jo visst spelar det in, absolut, får man ingen kärlek
och bara fysisk och psykisk misshandel, så sätter
det absolut djupa spår i själen.
Man blir vilse och känslorna lever sitt eget liv,
men det betyder inte att man måste bli likadan själv,
eller ännu värre, ge upp sitt i egna ögon "jäkla liv".

Det finns alltid en öppning, en liten ljus punkt att hitta,
men man måste vara öppen för det och se det lilla!
Nej det är inte lätt och nej inte alla kan göra det,
och till alla dessa som inte orkar eller har orkat, så
säger jag: Ni är inte glömda, jag känner er smärta
i mitt hjärta, det heter att känna Empati.

Själv har jag kämpat och kämpar varje dag med tunga
minnen och händelser i mitt liv som ingen "vanlig"
människa kan förstå, för har man inte sett och upplevt
det själv, hur ska man då kunna förstå?
Men vad du kan göra, det är att ha ett öppet sinne och
hjärta, och inte döma mig och alla andra som kämpar.

Bara för att du har haft förmånen att få växa upp i ett
kärleksfullt hem med föräldrar som älskat och fostrat dig
till den du är idag, så betyder inte det att du har rätt att se
ner på de människor som inte tillhör den privilegierade gruppen.
Och här kommer min summering av situationen som råder
i samhället idag, med alla dess olika människor och miljöer.

Man kan förändra sin situation, man måste bara sluta skylla
på alla andra, på den och den som gjorde och sa så...
det går, jag och många med mig är ett levande bevis på det,
det är tungt, det är svårt, många gånger känns det hopplöst,
men ge inte upp, lyft huvudet, blicka uppåt, se framåt,
du/vi är fantastiska personer, som är värda allt i hela världen.

Och till dig som går genom livet och mår relativt bra,
har en lugn och skön tillvaro i trygghet och kärlek,
se oss som vi är, döm oss inte, se inte ner på oss
och framförallt säg inte att "jag förstår att din situation
är som den är, på grund av din uppväxt", ge oss istället
en orsak att fortsätta kämpa, och göra vårt liv till något bättre.