Om jag bara kunde spola tillbaka tiden och få den där lilla biten barndom, den som var bra. Då, när vi alla var samlade framför TV:n och njöt av samma program och mitt inre var lugnt för några minuter. Då när jag faktiskt kunde känna mig en smula trygg.

Skulle då mitt inre var lugnare nu?

Tänk om jag kunde lyfta luren och ringa dig mamma och fråga om du minns den gången. Du minns säkert en hel del, men dina och mina minnen är inte likadana. För du såg alltid till att omge dig själv av en dimma som gjorde att ingen och inget runt om dig var viktigt. Och även om du rent fysiskt satt vid mig, visste jag att du alltid längtade bort.

Sen valde jag bort dig och byggde ett liv, där du inte var delaktig. Jag bygger än och du är fortfarnde inte delaktig. Men åh, vad jag längtar ibland efter att få berätta för dig mamma. Om allt mellan himmel och jord, om sorger och lycka.

Men skulle du vara intresserad?

Du, som var tvungen att fly från hårda ord och knytnävar, undan förnedring och fördärv. Så du stannade hos mig rent kroppsligen, men egentligen var du ju inte där.

Så varför vill jag spola tillbaka tiden och få den där lilla stunden? Kanske för att det vara \"innan\". Sen blev det \"efter\", men snart mamma, är det \"förbi\"...