"Vänta! Stanna!" ropade jag.
Men han bara fortsatte gå.
Då sa jag skarpt: "Man väntar inte när man går!"
Och först då stannade han, Pojken-i-mig, vände sig om. Betraktade mig.
"Nu ser jag det på riktigt", sa han. "Du har svårt att gå. Hinner inte med. Du håller på att bli lite gammal".

Så kommer han ner till mig, tar min hand, lutar sitt huvud mot mitt.
Säger:"Nu går vi långsamt, du och jag. Vi behöver inte skynda oss. Vi rör oss så gott vi kan".
Och på så sätt rör vi oss numera, Pojken-i-mig och jag: hand i hand, så gott vi kan. Tillsammans.