Dagen gled in med blöta bärplan
i skuggan av det kantrande havet,
vikarna öppnade sig mot vågorna
och all min saknad sköljdes ner
med molnens dova morgonflykt.

Denna låga som jag är flämtar
varje gång jag ser en abakus;
varje andetag är som en besvärjelse:
våga vidga, våga vara mer
än ila samtidsfokuserad panik.

Dagen gled in med samma budskap
som alla andra dagar,
ändå vikte sig den böjda gammelalen
ännu närmare sin reflektion
vid den glittrande sommarsjön.
Allt enligt partituret.