Sen urminnes tider
en aldrig vändande vind.
För mig mot mitt öde
en stig bortom verkligheten.

När tusen tårars liv är över
då jag faller i glömska.
När mitt ansikte är ett minne
bortglömt av själva solen.

Född ur det djupaste av mörker
förlorad i en värld utan mening.
Ensam i ett liv utan lycka
levade död.

Så jag tar min plats bland stjärnorna
blir ett med universum
Åter till mina rötter
där jag hör hemma.