Det inledande hemliga uppdraget på ön började gå mot sitt slut. Jag bestämde mig för att försöka bättra på ansiktsformen inför nästa fas, som bland annat skulle innehålla en folkhögskolekurs i det lokala språket. För att fixa fejset fick jag ta av mig kraniet. Jag konstaterade att ansiktet blivit mer äppelformat, men att hakan fortfarande var skev. Det började ljusna och jag blev rädd att någon av de andra deltagarna skulle vakna och se mig i detta tillstånd, med bara hjärna och ögon. Jag ville gärna veta vad klockan var. Tyvärr hade jag glömt min mobil i vardagsrummet. Jag avstod dock från att hämta den eftersom jag var rädd att möta min spegelbild på vägen dit, putsade lite på hakan och satte på huvudskålen igen.

Kanske hade någon nerv kommit i kläm under operationen, för nästa dag var jag väldigt yr och hade svårt att äta. Jag hörde med ett halvt öra på folkhögskolans introduktionsföreläsning och bestämde mig för att stanna hemma nästa dag. Jag fick ligga i en vit säng i samma rum som fyra andra vuxna och två småbarn. På täcket låg två par sockar och vantar, vita med blå ränder.

Alla folkhögskolans rum var vita och jag gick vilse hela tiden, förirrade mig i matsalen på jakt efter en papperskorg och spillde ris i badkaret.

På eftermiddagen blev vi utkallade på klippan vid stranden för att möta en delegation från grannön, Mungo. Vår ö hette Bongo. Två av kvinnorna, en lång mörk och en spenslig ljus, hängde ihop i en evig dans. Den tredje kvinnan, som verkade vara ledaren, presenterade sig och dansparet. Paret vände sig lydigt om och vred på ett huvud i taget. Ledarkvinnan förklarade det nya avtalet mellan öarna. Nu var vi alla välkomna att flytta till Mungo om vi ville. Jag tyckte det verkade spännande, men ville inte gärna missa folkhögskolans teaterkurs på onsdagkvällarna. Kanske fanns det en båtförbindelse så att det gick att kombinera?

Nyordningen innebar att vi alla måste registreras. Vi fick välja en personlig stämpel i pannan med en omkrets av minst fem centimeter. De flesta valde bruna stämplar, men några ville vara originella och föredrog blå. Jag fick bekräfta min längd på dopdagen i skolsköterskans pärm. 81 centimeter, kunde det verkligen stämma? Blanketten om mina kostvanor som jag ombads fylla i hittade jag aldrig. Gamlamormor hjälpte mig förfalska min legitimation och nöp mig retfullt i rumpan.