det sipprade fram tårar ut varenda bokstav
det strömmade varmt blod i
artärerna som förgrenade sig i bokens djup
jag tog fram rakbladet som låg begravt
innanför ryggmärgen
och skar ett snitt i halspulsådern
som löpte i poesins uppstoppade kadaver
jag såg hur det sjuka, konstlade blodet
färgade himlavalvet svavelgult
jag tryckte in mina röda naglar i det litterära botoxansiktet
på poeten som gömde sig
i sina febrigt dansanta formuleringar
den där speciella poeten
som våldförde sig på stjärnorna
och försökte göra dem till sina egna
som underkuvade sexslavar i en mörk källare
stjärnor som han trädde en nål igenom
och sydde fast i sin svarta rock
för att framstå som nobel
han karvade ett svart hål i himlen
för att få en blick av vintergatan
men genom den mörka pupillen
läckte ett kallt vakuum in i atmosfären
hans ögon fyllda av vit dimma

jag drog upp allt rostigt, vasst skrot
ur den gröna mossiga sjön
som låg djupt inne i den övergivna urskogen
jag drog upp allt det svarta, giftiga
som stank av förruttnelse
som frätte och skavde på bottnen
och med mina glödande ursinniga ögon
svetsande jag sönder det smutsiga skrotet
smälte ner det
malde och malde det
med mina krampaktiga käkar
till ett fint gyllene stoff
som jag strödde över den vildvuxna gravplatsen
där jag hade legat begraven i århundraden
stoffet gnistrade på den mossiga gravstenen
där mitt namn stod ingraverat i mörka bokstäver

”Vila i frid X.
Alla sorger ska nu ligga bortom dig.
Må tystnad och stillhet omsvepa dig
i landet som icke är.”