jag ställer mig framför spegeln
och tittar på något som är mig både bekant och obekant på samma gång
en varelse som är en utomjording
och jag själv på samma gång
vi lever alltid med en främling som vandrar bredvid oss
och under vår livstid så försöker vi lära känna denna främling
förstå vem den är
och visst är det en konstig och samtidigt skön känsla
när vi öppnar ögonen på morgonen
och lägger till ett gyllene korn av kunskap
vi lägger till ytterligare en pusselbit
till det märkvärdiga tredimensionella pusslet som är själen
kanske är det så vi upplever ålderdomens värdighet
att främlingen liksom har fått syn på sig själv
att det inte finns så många lyckta rum längre
att det labyrintiska pusslet som vindlar upp och ner
och åt olika håll
nästan är färdiglagt
men det finns ett rum inom oss själva
som kommer förbli stängt
tills det ögonblicket då vi tar de sista andetagen
och närmar oss dagarna som icke är
inte förrän då
ska vi sätta handen mot handtaget