Som droppar av dagg
i kåpans mjuka mitt
låg vi omslutna av den dimmiga gryningen.
Mina fågelvingar
runt era värnlösa kroppar,
vingspetsarna ritade sagor i skyarna.

Dimman lättade när morgonen kom,
ovanför oss upplöstes sagorna
till era rullande tårar.
Mot livet är fågelvingar för sköra.

Mina bräckliga vingar
skyddar inte
men lyfter.
I fallet från er mjuka bädd
tar vi sats.

Högt ovan molnen
där sikten är fri
ska vi flyga.
Virvlande ovanför havets mörka bränningar
ska jag lära er
lita på de osynliga strömmarna,
era egna andetag.

Inga sagor i skyarna,
inget skydd att ge.
Men på det strå
där jag trär allt vackert
är minnet av den daggtunga gryningen
då jag första gången la mina vingar
runt era tunna kroppar
min allra största skatt.