Jag var aldrig som de andra flickorna. Många av dem levde modernt, hade pojkvänner och lekte runt, men jag visste att ödet hade något speciellt i sikte för mig. Jag sparade mig för den rätte, och jag väntade tålmodigt medan andra fick könssjukdomar, blev sårade, utnyttjades och blev smutsiga. Grabbarna var inte mycket bättre, så varför ödsla tid på dem?

Jag visste att jag skulle hitta den rätte, och så skedde också. Jag såg honom på en krog, och bara visste att han var rätt. Han var kanske inte så prinsaktig, och vissa sade att han var en slusk, men är inte män det? Det är skillnaden mellan mig och andra tjejer, de ger upp och letar vidare efter någon som inte finns. Jag lärde mig av farmor att en bra man är ett projekt att bearbeta, slipa på, förändra. Om han verkligen älskar dig kommer han anpassa sig, brukade hon säga. Och hon om någon borde ju ha vetat.

Åh, han spelade svår förstås. Var lättdistraherad av andra kvinnor, men de var alla slampor och slynor, inte värda honom. Jag såg till att det tog slut mellan dem. Lite rykten, ofta säkert sanna, kanske något smycke glömt i hans säng när jag var på besök och försökte lära känna honom som fick hans dåvarande så kallade flickvän att bli svartsjuk… så lätt att få dem på fall. Det var ju bara för hans eget bästa. Ju förr han insåg att det var vi som gällde, desto mindre tid och energi behövde han slösa på dessa slinkor. Desto snarare kunde vi bli ett lyckligt par. Jag kunde redan då se vår bröllopsdag…

Så en dag hände det. Han ringde och sade att han hade något viktigt att prata om med mig. Vi hade känt varandra ett tag, och jag hade börjat bli lite otålig, men jag visste att tålamod skulle löna sig. Självklart förstod jag vad det handlade om, att han hade insett mitt värde, att han tröttnat på att leka runt, var redo att satsa på allvar, och att han hade sparat mig för det. Åh, så jag längtade efter det mötet!

Men det blev inte av. En av hans tidigare horor ordnade det. Hon hade kanske sett igenom att jag räddat honom från henne och ville hämnas. Eller var bara avundsjuk att jag skulle få honom för evigt, och inte hon. Oavsett så hämnades hon.

Åh, hon låtsades att det var en olycka, att hon bara råkade köra på mig med sin stora skrytiga bil. Att hon inte sett mig när jag skulle gå över gatan. Som om man skulle missa någon som mig. Nej, jag lovar att hon gasade extra när hon såg mig. Men hon spelade oskyldig, grät när hon kom ut ur bilen. Grät vid sjukhuset när mina närmaste var samlade, försökte få sympati från dem som fördömde henne, även om de var för snälla för att visa det öppet. Min stackars drömkarl måste ha varit förkrossad, han iddes inte ens komma till sjukhuset. Men hon var där, och hon grät och svor vid sin oskuld. Hon stannade hela min korta vistelse där och grät falska tårar. Hon var till och med där vid min begravning, och grät. Eller skrattade bakom sina falska händer som hon skylde ansiktet med. Jag kan inte tro att mina närmaste lät sig luras, tycka synd om henne. Att de lät henne komma dit.

Han kom också dit. Jag vet att de pratade där, att hon med sina falska tårar spelade på hans känslor, försökte få tillbaka honom. Och i sin svaga stund föll han för hennes spel, och de blev tillsammans igen kort därefter. Men hon kom inte undan!

Det tog mycket kraft att ta mig ur kistan. Bara minsta rörelse krävde mer viljestyrka och rättmätig vrede än jag någonsin behövt förr. Men jag lyckades. Kistlocket var delvis trasigt på grund av all jord som lassats på, men det tog ändå mycket kraft att slå mig igenom det. När jag väl lyckats slå hål på det hade jag knappt någon hand kvar. Jag fick gräva mig ut med handlederna. Det måste ha tagit lång tid, kanske längre än jag själv insett, för jag var långtifrån min söta, äppelkindade form. Min hud var torr, skrumpen, mina inälvor krossade redan vid ”olyckan”, framförallt på undre halvan av kroppen. Min livmoder fanns inte mer. Denna heligaste av organ hade hon stulit ifrån mig. Men jag skulle inte låta mig stoppas.

Jag är trots min söthet inte dum. Inte en korkad bimbo. Jag förstod att mitt nuvarande tillstånd skulle uppröra och skrämma. Så jag fick smyga, gå osedd, ta reda på vad jag kunde om min blivande man och horan som dödade mig. Jag hade alltid varit bra på sådant, att råka höra vad folk sade, att pussla ihop fakta, att leka detektiv.

De var ihop, och hade varit det ett tag. Jag hade rätt, hon hade gjort allt bara för att hämnas, få bort mig och stjäla honom för sig själv. Hon kunde låtsas ha ångest bäst hon ville, gå till terapeuten för posttraumatiska stressymptom, men mig lurade hon inte. Jag passade på när hon en kväll glömde låsa bilen medan hon besökte läkaren. Det var en mörk höstkväll, och jag visste att hon alltid körde en genväg genom ett mörkt skogsparti en bit. Det var då jag slog till. Åh, hennes översminkade ansikte när hon såg mig titta fram från baksätet! Jag hade tänkt tvinga henne att köra av vägen, men jag behövde aldrig göra något, hon tappade helt besinningen och körde in i ett träd. Inte rakt, utan i ena sidan, så bilen sveptes av kraften runt nästan ett varv innan den stoppades av nästa träd. Hon var illa däran, men långtifrån död, skräckslagen och säkert ångerfull inför sina synder. Hon skulle bli guds problem nu. Eller snarare motståndarens, om jag får gissa.

Jag läste senare att polisen såg det som en vanlig, tragisk bilolycka… även om vissa frågor hade uppstått. Att hennes händer saknades framstod som märkligt. Liksom de många blåmärken och rivsår som inte verkade komma från kraschen. Men kanske mest av allt det blödande sår som tydde på att någon rivit ut hennes livmoder medan hon fortfarande levde.

Ja, det var jag som tog dem. Jag behövde händerna, mina var ju sönderslitna. Och hon hade tagit min livmoder ifrån mig, så jag tog tillbaka den. Jag tog hennes för mig själv. Jag skulle ju behöva den.

Min drömälskling blev förtvivlad först. Först hade han ju förlorat mig, sin sanna kärlek bara ett par dagar innan han fick chansen att avslöja sin kärlek, och nu den här slinkan som han haft som stöd i avsaknad av mig. Men jag skulle inte låta honom förgås ensam. Jag lärde mig var i hans hem man kunde gömma sig. Sedan började jag ta hand om honom. Först bara lite, omärkbart. Ordna kaffe innan han skulle upp. Han blev förvånad, undrade om han själv gjort den men glömt, men efter ett tag vande han sig. Jag hörde hur han ringde sjukvårdsupplysningen och undrade om han kunde ha blivit dement, den lille token, men snart skulle han ta det för givet att jag var där. Om än i tysthet först.

Jag är ju inte dum, jag förstår att han skulle ha svårt att se bortom mitt numer inte så vackra yttre, men sann kärlek ser bortom skalet. Allt jag behövde göra var att förena oss. Jag skulle vara tvungen att lätta på mitt ideal, men det fick det vara värt för mannen jag skulle dela evigheten med.

Så jag gränslade honom. Ha sov tungt, men hade ofta stånd i drömmen. Hans söta drömmar om mig fick bli verklighet medan han var ovetande, än så länge. Åh, det var inte så drömskt som jag hade trott, men det kanske blir så när man inte har slemhinnor eller klitoris kvar. Men det gjorde inget, målet var viktigare.
För nu händer det. Skökans livmoder var inte död länge nog för att bli infertil. Jag såg till det. Så snart nog började det växa inom mig. Vårt gemensamma barn. Det är klart, det växer långsamt… jag äter ju inget längre, så den enda näring den kan få är av min blivande mans kärlekssafter. Jag måste rida honom ofta för att det ska växa ordentligt, men snart, snart blir det redo att födas. Vårt kärleksbarn. När det väl är fött kan jag äntligen möta honom ansikte mot ansikte, och vår kärlek kan spira. För vem kan förneka sitt barns mor, oavsett hur hon ser ut? Då skulle han snart erkänna sin kärlek, som han hade tänkt innan min död, och vi skulle visa alla att kärleken övervinner allt! Som det var ödesbestämt från första början.