I Härjedalen härja jätten GORM
Ohyggligt ful, som best abnorm
Varje steg han tog med storm,
mullra högt i Dalens form

Tur som så för folk i Dalen:
Gorm syntes knappt; han var en smal en
Hans enda vän, Sven "Svale" Valen
Kunn' nätt se Gorm och sas va galen!
”Se upp!” sa folk, ”Sven valsar där han går!
En kall tupp! Akta du slira i hans spår!”
”En skall icke öppna dumbommar”,
svara Sven, som ständigt svalde sin affekt
Men för sig själv – spotta Sven Svale sex svordomar -
som svedde hans andedräkt:

”För Kvarkens kvädande knölsvanar,
För Bövelns sjutton bålgranar,
För Suggans sexton svinryggar,
För Fjällets femton ynkryggar,
Åt Fanders alla blinna tjommar,
Gorm stå ju dä', så sant som löken blommar!”

Säg hur rimmar då Gorms lågprofil
med jätterykten i sån stor stil?
Jo - Gorm gröpte ’Dalen med sin enda tand
Kleta livets färg med sin tredje hand
Malde mökig sten till gyllene sand
och stöpte formen efter längtans land
Men märkte snart att bältet inte gick ihop
”Ju mer ja’ gröp’ ju gröpre bi’ ja’,"
grina’ Gorm som knappt rymdes i sin grop
Han knäppte som kaskelotten från världens djup
Ett värre fall av klagan än från vårt ödes stup

Det var då en mjölkvit måne – ny i nattens dop -
märkte jätten i sin jämmergrop
Sa: ”Säg Gorm, sitt ner i mitt sken så löser vi din knop”
Så kom det sig att månen visa’ Gorm en vacker, vit vision
och i ’Dalens dunkla mörker; stal hans tredje dimension!

Hör en lärdom för folk och fä som far på djupa vatten
En ny måne lyser illa gatten
Ej att lita på – det vet skeppskatten
För odjur ler som bäst om natten

Så slutar våran visa denna gång
Näst på tur är Sven Svales större suckars sång
Som sträcker sig från dagens dager ut i nattens fång
Men håll inte andan – för väntan kan bli lång!

I Härjedalen härja jätten GORM
Ohyggligt ful, som best abnorm
Varje steg han tog med storm,
mullra högt i dalens form
Höjd till himlen, å bre' som bergen
Men utan djup; så dum till märgen!