Två ögon noterade stråk av skrivandet 

den ändlösa räckan av skräp 

teatralisk smörja punkten som allting 

drogs mot. Han och hon och allt hon 

lämnade. Det nödvändigas skräp och 

visst hade hon kunnat utveckla skicka in

Inatt punkt efter små punkter efter sorgen 

kampen och frågorna. Du kom inte i fel tid 

och vi två skulle inte levt ihop vi skulle 

mötas skiljas. Inget mer. 

Du var allt. Allt jag ville vara och kunde bli 

helt på egen hand. Du var sorgen skräcken 

skammen och främst av allt skulden. 

du var det renaste som fanns. Jag var inte redo 

även om jag hade kunnat bli. Så väldigt snart. 

var en härva av dig av din klara spegel 

syntes märkena i skinn så bara. Så djupa 

värkande av det klara. 

mina ögon ser. Ser mig nu. Den enbart du såg 

och jag såg men inte utan sorgen. Då. 

En spricka av en längtan doldes för utan 

skalet hade saknaden efter det du gav mig 

inte kunna skymtats på egen hand 

så jag målade berättelser om ett landskap jag 

trodde ingen annan kunde vara i 

för att plötsligt en dag erfara. Ingen kan. 

För jag kan inte måla den utan dig. Trodde jag. 

Idag har sprungit ensam över brustna 

tovor genom vindens grenverk ljust 

ljust gröna varje nerv har spelat sångerna 

uti mig såsom enbart närheten till dig har 

gjort 

förrän nu nu kan jag höra melodierna och 

livet synes lika makalöst och stort och litet 

sorgesamt och sårbart 

det var jag. Mig jag mötte då som enbart du

hade förmågan till att skrapa fram i plötslig 

framfart. Det gick så fort och jag blev galen 

den flickan hon är jag. Utan dig idag.