Regnet inuti täcket. 

Bilder slå likt regnets dubbla slag. Hon vet vem den andre 

är. Alla hade blivit så i jämförelse. Mindre på alla sätt och 

vis. sade det även högt. 

så roande administrativ som yrkesrollen bör. 

åtminstone tro att kärleken framöver skulle bli lika 

stark. Varför annars ge upp 

Lovisa skulle inte få den för att karlfan kräver trohet 

en otrohet som inte hållit honom borta på mer än tre år. 

ledsen får en kvinna vara. Tydligt. Men inte faan kräva

att en mans ego klarar utmaningar stora utan att krypa 

ihop till patetiska paket av otillräcklighet oh gud hjälpe

den som sårar och gör fel. Inte ens det starkaste. 

Nog hade Lovisa suttit flera nätter i rad på en 

annan mans bilparkering några år efter vår 

märkliga separation. Nog hade han varit någonstans 

långt långt borta som en dimmig bild av allt hon borde 

haft. Nog hade hon anat att den starke förälskelsen i 

norrmannen var lika nödvändigt som oturlig. Att tiden varit 

mer knapp än din var då. Samla ihop sig inför nyval. 

denna förbannade familj. 

Tillräckligt nära tillräckligt bra. Det var du bra. På. 

kanske otillräckligheten var ditt jag. Så bra. Då. 

Klart du längtade efter att duga. Vara bra. Och att duga inför 

någon med hög utbildning sade lika mycket om din intelligens 

som om ditt egentliga jag. 

Lovisa visslar påfluget nära med ilskan nedstucken i 

fickan. Det är en lugnare sfär en kaprifol som doftar 

av både där här och en röst som bär en väg som synes 

orättvis men rättvis på samma färd 

som om Lovisa vill förlåta tycka synd om den du är. 

Lovisa grät av skäl du inte vågade tala om och i  din 

rädsla för att inte våga tro att du dög förlorades din 

väg. Sveket var inte enbart hennes du lika störd 

lika sårbart hämndlysten som din dolda rädsla var. 

Lovisa. Lovisa av allvar spröd Lovisa Lovisa som 

viskade kom Lovisas kinder av tårar varje gång 

Av närhet. Den du gav.