mitt i vilan
kliar det
irriterar mej
ett avlägset krafsande
i hjärttrakten jag inte blir kvitt

fokus på de stora stormarna
alla sammanhangen
måste jag hålla stången
oklanderlig kostar på

ändå känner jag retningen

om obetydligt uns
till synes fallit mig ur minnet
spelar det nån roll

men obehaget påminner på nytt

till villfarelsens musik
tar okunskapen en svängom med mitt känslosvaga
vill virvla vidare
medan ett litet oumbärligt
förpassats till bortglömd vrå
dit vädringsluften sällan når
vänder mig inåt
ser ner i min ravin
skuggan från ett ljus
river minnets murar
i öppet leende just nu
klådan som har klöst är du