Månen spinner sitt vackra nät
av dunkla slöjor i ensamhet.

En längtan bränner under min hud,
när månen visar sin silverskrud.

Känslor förstoras i månens sken.
De tränger igenom märg och ben.

Såg henne födas så tunn och spröd,
men också blöda och färgas röd.

Jag ligger vaken i sömnlöshet
Vad månen känner, jag nästan vet.

När blodet rusar och hjärtat slår,
när jag varken lugn... eller vila får...

Allt känns så djupt att jag inte vet,
hur jag ska styra min känslighet.

Kroppen förvandlas till ebb och flod
där månen själv är mitt ekolod.

Säg mig vad vackrare är än den...
månens KÄRLEK till jorden..?