Min sinnesbild var bara kamouflage -
så grönspräcklig att dölja den natur
i skyttegravars låga gränspassage
som mötte mörker mellan mur och mur,
fördömd,
förglömd,
i fältens kanonage.

För bortom vallar kallar kamp och krig -
soldater vilsna mellan stig och stig
som leder åt det ena och det andra,
och var de vill är ett jag inte vet,
på villspår är de, mot inteditet,
att i vakanta vita vakuum vandra.

Dock i det vita visas mig ibland
fragmenten av regentens blomsterland
som lockar med kortege och vävda liljor,
som fram från törnekransar sammanband
aparta tankar till ett sannsamband
ur livsbesållad syn och veka viljor.

Men du, du ser mig som en helfigur,
och inte celler mellan mur och mur
som reser sig igen i grund som rämnat,
kanhända, innan slagen slåtts till slut,
kanoners kalla kulor klingat ut
och fältregentens vitvisioner lämnat,
men ännu ändlöst krigarkroppen krampar
på ben som liljeland i stövlar stampar.