Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Om livräddande vänskap

Bojan runt min fotled drar mig neråt
Ner mot hopplöshetens mörka djup

Hur länge orkar jag hålla mig kvar vid ytan?
Vem kastar livbojen?
Vem ser min kamp?

Kallsup
Havet sköljer över mig
Kyla

Till slut vill jag ge efter
Orkar inte mer
Vattnet strömmar in i mina lungor

Sjunker
Djupare
Djupare
Allt är mörkt

Så dyker du i efter mig
Kapar bojans rem
Leder mig mot ljuset
Hopp
Räddning

Solens strålar
Bryter ytan
Du omfamnar mig
Tröstar
Bär på dina armar




Fri vers (Fri form) av Väsensskild
Läst 111 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2020-11-30 20:08



Bookmark and Share


  Horace
visste jag inte vad du utkämpar
skulle jag förmodligen säga något
riktigt dumt, det vore inte att
hoppa i och kapa förtvivlans
boja...men om den kapas i
denna din önskan att åter få
hopp i en omfamning som
håller dig på plats inom dig,
med allt vad du känner, tänker
och vill, lova då livet som famnar
dig att famna tillbaka och aldrig
släppa taget...

be då förtvivlan att gå
och vill den stanna så håll den
sällskap, som vore den en syster sjuk du skulle be för att lägga sig ner och sova...
morgonen är klokare än kvällen
sägs det i vackra sagor som
alltid slutar väl, när två
blir ett för hela livet
2020-12-01
  > Nästa text
< Föregående

Väsensskild
Väsensskild