Det är advent den tredje i raden,
utanför är det grått och trist,
en polisbil passerar utanför med sirener
och straxt därefter kommer fyra
brandbilar med blixtens hastighet,
och sist kommer två ambulanser i full fart.

Det första jag tänker är: nu har någon glömt
släcka adventsljusen, och så har det hänt
som inte skall hända, en upplyst dag har istället
blivit en tragedi för någon eller några.
Sirenerna dör ut och jag inser att det hänt
något väldigt nära mitt hem,

en rysning går genom märg och ben,
då jag påminns om en händelse för några år sedan,
jag hade gått ner till centrum för att handla frukost,
och när jag trettio minuter senare kommer tillbaks
till mitt hus, så står det fullt med brandbilar utanför,
och jag får inte gå in, för det brinner våningen ovanför mig.

Jag blir alldeles kall inombords, tusen tankar far genom
mitt huvud, och jag säger uppbragt till en brandman,
men jag måste gå upp, min dotter ligger hemma
i sängen och sover, hon sover tungt och hör
inte allt väsen utanför, jag måste hämta henne,
ja man tänker inte riktigt klart i en sådan situation,

men brandmannen lugnade mig och sa att om det behövs
så hämtar vi henne, det kommer att gå bra,
och straxt därefter kommer de andra brandmännen ut
och säger att elden är släckt och det är bara den lägenheten
som har fått skador, samt att röken inte längre är skadlig.
Alla börjar samla ihop allt och förbereda en ny utryckning.

Mitt hjärta bankar hårt, jag vill upp till min dotter och
krama om henne, känslan att stå där nere och veta att
man är helt hjälplös, det är en fruktansvärd känsla.
Jag skyndar mig upp alla fyra trapporna, låser upp dörrlåset
ropar min dotters namn, inget svar, hjärtat i halsgropen,
öppnar hennes dörr, och där ligger hon och sover helt lugnt.

Den känslan mina vänner var obeskrivlig, både förlösande
men också oroande, tänk att man kan sova så hårt att man
inte ens hör när brandbilarna kommer, eller när det dras
brandslangar i trappuppgången. spring med tunga stövlar
i trappen och folk pratar högljutt utanför ytterdörren.

Den gången var det inget adventsljus som startat branden,
utan cigarettglöd som hamnat mellan soffkuddarna hos
de rökande grannarna, de hade ovetandes lämnat hemmet
en stund tidigare utan att märka något eller känna rökdoft.
Men när sådant händer så blir man medveten om hur skört
livet är, och hur snabbt det kan ändas utav en enda liten gnista.