Jag har benvärmare och pratar konstigt. Lägger orden i mun som halstabletter. Suger på dem. Spottar.

Hostar och börjar om. Segt slem, jag vadar fram i det, fotknölarna i en gulaktig sörja. Och du gråter. Gråter och gråter, jag tröstar inte, jag ser dig, jag fortsätter vada, du gråter. Himlen lägger sig halvt om halvt kring oss, som en värmande kram. Men det känns inte, känns inte alls, och det vet jag. För du gråter. Stora, perfekta droppar faller, blöter ner din bok blöter ner din kjol blöter ner mitt samvete. Långsamt, som tidningspapper i en kollision med vätska, löses det långsamt lönsamt upp. Blecket suddas ut, där det står gamla saker: som att jag är en bra människa, att mitt uppsåt är gott, att jag inte sårar (och allt var förstås lögn). Du tiger, jag stirrar, du låter bli att hulka, jag kollar bort. Nattens svarta kramar mig bakifrån, jag omfamnar, flyr. Jag gör det jag alltid gör, packar väskan. Ser mig själv i spegeln en sista gång. Glömmer aldrig tandborsten.

Sen sticker jag. Glöm inte att dricka upp mjölken, skriver jag på en post-it lapp och sätter på kylen. Bäst-före-datumet i parantes. Jag känner nu hur det gör ont, varje steg mot hallen, varje andetag i baksätet, varje blick framåt. Bröstet har svårt att expandera, andningen sker endast genom sugrör. Minuterna känns omänskligt långa. Allt på grund av klockan,
allt på grund av det jag är bäst på: att sticka.