Varje gång du på mig skriker,
känner jag jag hur benen viker.
Varje gång din blick blir kall,
blir jag skrämd av ditt tonfall.

Jag kom till dig för att få ro,
och för att känna framtidstro.
Efter åratal av sorg och svek,
förblindades jag av din "kärlek".

En kärlek som du tog för givet.
Jag gav mig till dig så hängivet.
Trots allt jag hade varit med om,
kände jag en tillit fullt igenom.

Ty, jag blottade min själ för dig,
och det utnyttjade du hos mig.
Men jag förtjänar ej att skrikas åt,
eller falla varje dag i gråt.

Jag försöker men får ingenting.
Du skriker på mig för allting.
För vad jag än gör, så är det fel.
Är en bricka blott i ditt maktspel.