När jag tänker, tänker jag på,
att jag inte alls vill tänka då!
Hur får jag hjärnan att förstå
när jag inte lyckas att den nå?

Man kan bli arg för mindre än
det hjärnan gör: en sann ovän!
Allt grubbleri får mig på spänn.
Jag grubblar om och om igen.

Den stör mig hela dygnet runt
med sitt skitprat och allt strunt.
Av väsentligheter ger den tunt.
Att stänga av den vore sunt.

Nej, vänta nu... Då är jag död!
Min hjärna ger ju kroppen stöd.
Men ett stöd skapar ingen nöd
och terroriserar ej i överflöd...

Men kan den inte ta semester?
Utsättas själv för sina tester!
Nej, då blev det nog protester
och tankar satta i arrester!