Den här texten handlar om Palme
annat. Så väldigt lite på det hon kanske borde. Hade så svårt att se något annat än kärlek att uppriktigheten blev till en börda. Ett offer. hon borde tänka på alla rädda människor och även på de fega. Hon visste att hon måste visa tillräckligt med allvar fast stunden speglade något helt annat. domaren var gud och inte en fiende. Hon borde kanske tänka väldigt mycket men märkligt nog noterade hon mest en obeskrivlig känsla av lycka. Av frihet. Behoven tydliggjordes. Att vara en riktig människa. inte krypa i en korridor inte behöva undra varför ingen arm läggs under först. Inte behöva tänka på att vissa ofrånkomliga sidor av situationen bidrar till en svag människas lycka. den slags lycka gud vänder sin rygg ifrån oavsett hur många lager av skydd som verkligheten ställer till förfogande om en människa är tillräckligt svag.
Hennes tankar bor ju hela tiden i någon slags berså i trådar längst in i sommarängens gult gröna strängar. Inte till de platser människan förvisas till av försörjningsbörda. Hennes tankar speglar sig i en ruta en våning ner i en timme om dagen. En av de två dagarna växer de ut genom alla rummen och de kan nästan nästan allihopa känna det som att det onormala är det normala.
Bunden vers
av
smultronbergen
Läst 121 gånger och applåderad av 2 personer Publicerad 2021-04-29 23:14
|
Nästa text
Föregående smultronbergen |