Så kom då till villan all blosskross ifatt
från drevfält av halmstrån och hampa,
fast mörklagd i blindo, min ensliga natt
upplystes av smålivets lampa,
från sannsanitariets grå sorlkorridor
tills illa den lyst över ödesår.

Jag tror den lös större i indigonatt
när harkrankar trängdes mot väggen
och sökte i lyktan dess motskensskatt
men mötte mest armatureggen.
Inunder en takfond som sommarbarnsbrann
i blåstrån och blosskross, som snart försvann.

För kullar och gräsnäs blev maskrosbetong
och takfond ravinernas rullar,
snart ljöd till förrättning processgonggong
föröver fordomens kullar.
Vad fröfött som rymdes i kransrandens rymd
låg plågat av pläga, i missväxten skymd.

Och denna del, som blev ful och fel
har harkrankar gömt från sin frände,
fast osedd och rädd blir den aldrig hel
intill eklipsernas ände.
(Då kan den ej växa längre.)
Men hellre att hämmas ned hemfasadsglas
än ligga likt narr som ett naket as.

Och ännu mot väggen går kranka fram
och ännu de falnande faller.
De delar sin irrfärd i tätnande damm
att kravla ihop kring kristaller.
Så söker de sövda sitt sollyktehål
emellan små ljuskällors strålcellsprål.