Jag närde en fullkomligt dåraktig ambition. Att skriva den stora boken om pappa och därefter bli närmast ofattbart renad från en alltmer självförstörande grossess, som kallas Shrimonne-syndromet. Att beskriva honom var nämligen som att föda fram en vanbörding varje morgon. Far var nämligen så obegripligt vackert skriven av gudarna, att han ömsom förvandlades till en alv ömsom till något helt obeskrivligt. Man kan inte påstå annat än att jag gjorde de mest ambitiösa försök att skaffa mig de bästa tänkbara verktyg att fullfölja mitt uppdrag. Men det kan ju inte ursäkta, att det gick tolv år, innan jag, lektrisen Janice och curatorn Josabeth gjorde vår berömda kompromiss, som gjorde oss skenbart eniga efter att vi tömt ut alla möjligheter att få tag på något auktoritativt underhandsmaterial.
I motsats till alla konstnärer av betydenhet fanns inga manuskript eller något annat material för handen, som kan bilda underlag för en sammanfattning. Hans möjliggörares identiteter eller berättelser stod ej att få. Josabeth var den mest insiktsfulla av oss och konstaterade torrt: Oförsonligheten i uttrycken är den enda formulering, som återstår för att beskriva en man, som söker sin trygghet i själva utsattheten.
Mitt liv drunknar således i shrimonska paradoxer. Hur kunde far axla bördan av att vara en något så när ömsint far och make och samtidigt vara den mest utlämnade, galna konstnär, där hans introduktion består i att hans strupe vrålar som ett rovdjur, medan resten av ansiktet är upplöst av hudlöst kontaktsökande, samtidigt som han tuggar fradga? Denna gåta har ramlat stumt på verklighetens städ. Mina begabbare ställer mig ständigt mot väggen, att jag genom min naivitet inte insåg, att min far var en livsfarlig dubbelpersonlighet. Om inte både curatorn och lektrisen självvalt hade framträtt i tidningarna och gett mig erkänsla för läsningen, analyserna och hopsamlandet av material hade jag inte tillerkänts någon del av denna biografi.
Åh fan tro det, sa kulturkoftorna och drog sig in i sina hål.
För att ge er en inblick i hur det var att leva med min paradoxala far ger jag er ett utav mina mest oförstörbara minnen.
I en obestämbar värld gick ett Öde omkring och blev alltmer osäkert för hur en far skulle förhålla sig till mig. Ju svårare det blev desto mer disträ blev det. Nere på jorden gick jag och försökte förhålla sig till en far, där minnena om honom bara fladdrade förbi, gav närmast oförstörbara hågkomster men sedan var det tvärstopp. När jag i vuxen ålder skall berätta om pappa har jag om möjligtvis ännu större bekymmer. Efter lång eftertanke ger jag upp inledningen och bjuder i stället in läsaren till mellanakten. Det var där tystnaden kom att brytas som genom ett trollslag. Under tiden hade hela min minnesbild vittrat bort och kvar var bara den svarta tystnaden och tomheten, som ruvade i väggarna och la sig över hemmet som en plågsam rutin. Jag försökte överleva på minnena, som jag skrivit ned med stora bokstäver. Sådana som aldrig slutade med en tystnad. Allteftersom fasaden utåt blev alltmer oklanderlig desto större mängd mögel lagrade det sig i själens hus. Pappan var och förblev borta och mamman nämnde honom inte ens.
När natten blev som djupast hade jag fått nog och begav sig till min vilsekomna väninnas hus och grät av mig sin börda. Då lade sig ett mer sammetslent mörker över mig och sakta hörde jag hur isberget inom mig lossnade under en väninnas moders stillsamma röst, då hon förde oss samman.
– Det gör mig ont om dig, sa hon stilla och lät som en viskning, men de är säkert skilda.
Så satt vi tre tillsammans och mamman lärde upp mig hur jag skulle föra samtalet om pappa på tal och förhindra att mors förmodade frustration över den svåra skilsmässan skulle falla på mig. Jag blev synnerligen välförsedd med argument och en välstyrd dialog med många öppningar. Så var det bara för mig att vänta till dess att mamma och jag skulle komma varandra särskilt nära, så att jag kunde försiktigt föra saken på tal. Men jag hade inte ens hunnit halvvägs, förrän mamma förstod vad som stod på. Men överraskningen var så stor hos mig över mammas reaktion, att jag bara ville gråta och springa därifrån. Mamma började nämligen skratta så att tårarna rann. Att jag inte följde min ryggmärgsreflex berodde på de ofattbart glada nyheterna.
– Du får väl gärna träffa pappa, ropade mamma gäckande, när hon väl hämtat sig. Han råkar faktiskt befinna sig i stan, sa hon muntert konspiratoriskt. Jag ska bara berätta för honom, att hans lilla älva har beslutat sig för att träffa honom.
Mamma var bara sådan. Det var aldrig synd om henne och därmed aldrig synd om mig. Men min säregna begreppsvärld hörs tillräckligt vilsen för att vara värd att omnämnas.
– Var det jag, som kunde styra, om jag ville eller inte ville träffa honom?
Så kom pappa och lät sina stora ögon spegla hela mig i en enda stor omfamning så jag formligen drunknade i dem. Han hade med sig en liten gåva som han gömde i handen.
– Hur kunde du tro, att jag övergivit er, viskade han kärleksfullt förtroligt, samtidigt som han doftade fränt av tobak och armaniparfym. Jag fick glädjefnatt; en sådan där översvämmande lyckokänsla, att jag först måste rusa till toaletten. Efteråt sprang jag till telefonen i full förvirring och formligen skrek ut den glada nyheten, samtidigt som rösten sprack vid första ordet.
– Pappa… pappa är hemma. Han är konstnär så det är därför har han inte haft tid att träffa mig förut.
Kanske skulle berättelsen kunna landa i ett enda stort leende. Men då bortser man från det ofrånkomliga, att min fars konst formligen krävde, att han förr eller senare begav sig till en park, där hans möjliggörare som omänskliga spöken hamrade hans skyddslösa imago till konst. Samtidigt förvandlades hans röst. Han blev till en liten gosse, som ville ha avlösning.
– Önska mig lycka till, viskade han och vart borta.
Visst kom han tillbaka men efter vart besök hade han slutligen alltmer föga att göra med den far jag en gång hade älskat.