Varför dömer vi varandra,
letar fel att klaga på?
Varför väljer vi att klandra,
istället för att förstå?

Varför skadar vi vår nästa,
hånar eller fryser ut?
Inte för vårt eget bästa,
vilket straffar sig till slut.

Önskar bara hjälpa andra,
hellre än att förebrå.
Och vid deras sida vandra
tills de själva orkar gå.

Vill ej någons liv förpesta,
som är mödosamt ändå.
Jag liksom de allra flesta
önskar ingen skada så.