Även om alltsammans bara skedde för några timmar sedan sitter vi församlade fortfarande som förlamade i en halvtom mörk sal, eftersom vi redan nu tvingats att äntligen inse att denna historia inte tycks ha något slut.
Och just nu hade en huvudfigur dött. Dock inte vem som helst. Han bar det mytiska namnet Sean den grå eminensen enär han under större delen av tiden brukade verka bland skuggorna. Med hjälp av de uppflammande ljusen ute ifrån motorvägen får man inom sig uppleva hur hela vår verklighet passerar snabbt förbi oss i detta ögonblick.
Att man skulle kunna glömma bort att en man som handplockades till att bli gudarnas mest älskade son i detta spel är i det närmaste skrattretande eftersom han efter sin död även var upphovet till den smutskastningskampanj mot min far som just nu eskalerar med osviklig precision.
Skälen till misstanken om att min far inte skrivit de viktigaste verken som han hade tillerkänts av en samlad kritikkår var till att börja med inte byggda på sakskäl utan mer på folkmoralens underliga idéer. Man ansåg nämligen att det var naturvidrigt att en människa som såg så vanlig ut som min far samtidigt skulle besitta förmågan av att vara den vettlöse avantgardisten som genom ett otal av förmågor skulle ha skapat verk av oskattbara värden.
Men nu hörde det till saken att Sean eufemistiskt uttryckt besatt sådana förmågor som kunde ge vilket ofantligt intryck på vilken hatälskande beundrare som helst ty det såg tidningarna om intet annat till att upplysa alla om. Det hade dock räckt med att han uppträtt i sin vardagskostym där han närmast dallrade av fett i ett i förtid fårat anlete sedan han försetts med ögon som färgats av all det missbruk som närmast blivit en del av honom. Det hade räckt för att närmast skulle vara osviklig i sin roll.
För att gå vidare i dina talanger Sean räckte din gudoms magiska krafter mer än väl för att förse dig med besynnerliga men ändå märkliga sällskapstalanger. Vad sägs om att ha ett hävdelsebehov maskerat av ett sjukt stort imago? Och om det inte var tillräckligt varför inte komplettera med en spirituell androgyn utstrålning?
Gudomen kastade sin kappa över dig och gav dig uppenbarligen allt man kunde begära. Till och med en av mina gestaltningslärare påstod, att du var begåvad långt över vad som kunde vara nyttigt för en människa. Vem skulle inte vilja leva med att skriva flyhänt, lyhört och med en magisk laddad stil? Din karismatiska duperingsförmåga var dessutom så stark att du fick bli ett namn utan att publicera en enda skrift under hela ditt liv.
En osviklig sanning var att hantera dessa verk som blivit så omskrivna men det krävdes en förmåga som låg långt utöver vad man trodde att människan kunde begåvas med. Ett enda fel i författarens övervägande och verken blev bara till själlösa kopior.
Nu väntar jag, din väns dotter, på de ”nya bevis” som skulle ha gömts i min fars hemliga garderober
Här i detta fönsterlösa rum har jag och Josabeth under hela natten hamnat i vanvettiga diskussioner, till dess utropen beblandats med förtvivlad gråt och därefter övergått i total uppgivenhet.
Sol låter morgon fly in i blekgul romkulör. På avstånd hör jag Josabeth med sin gensaga bryta det villkorade lugn, som oavsett gårdagens hektiska puls brukade infinna sig. Men att uttalandet samtidigt skulle kunna dämpa det kaos vi befann oss i nu var nog för mycket begärt.
– Jag står inte ut att bara tänka på det. Tänk om det ändå är sant.
För att få den inre mening och uppleva uttalandet på det sätt som bara jag kan göra eftersom jag upplever min mor uttrycka en stor sorg på det sättet och Josabeth råkade härma henne utan att tänka på det. Hade det varit någon annan än Josabeth hade jag dränkt hennes genmäle i ett våldsamt utbrott. Men ingen kunde i vilket fall som helst låta bli att fascineras av vilken upphöjd värdighet Josabeths djupa klara altstämma kan åstadkomma även i hennes djupaste förtvivlan. Hennes utstrålning och eminenta rollspel ”smittade nämligen av sig” till alla, varför hennes åsikt alltid blev normgivande.
Hela historien kunde inte vara uttryck för annat än mer eller mindre utstuderade spekulationer. Enbart ett fynd härrörde osvikligen från far. Det var ett kvitto på ett betydande belopp med hälsningen Tack för all hjälp. Dock utan adressat. Ett rykte gör dessutom gällande att Sean skaffat en älskare åt min fars nya fru med pappas goda minne men det är bara ett rykte.
Hade vi ärligt talat behövt bry oss mer än vanligt om ”bevisen” denna gång? Egentligen inte.
Men när som helst på natten tycks något bakomliggande frisättas, nämligen att ett attribut fastnar innanför ögonens kupoler och snart befinner vi oss mitt inne i spekulationerna på nytt.
Sean, som inte på långa vägar hade blivit lika vackert gestaltad av gudarna som far, kompenserade detta med ett fullkomligt extremt självhävdelsebehov i proportion till hans förkrympta själ. Han ville bli konstvärldens centrum med att samtidigt bli dess mest ”oskuldsfulle uttolkare” som bara han kunde uttrycka det. Den bistra sanningen var, att han var fullkomligt ökänd för sin svekfullhet och tarvlighet.
Vad rikt begåvade människor inte inser förrän det är för sent är att man måste ha vänner. Dem behöver man verkligen när regnet i ens liv forsar in. Det hade inte Sean insett,
Den dagen kom då han blev arresterad i gryningen och förd till polishuset vid den tidpunkt, då pressdrevet höll på som värst med rykten och kontrarykten i en salig blandning. Det blev naturligtvis aldrig utrett vad som egentligen hade hänt under den föregående natten förrän långt i efterhand men ingen kunde prata bort det faktum att det var Seans blodiga fingeravtryck både på yxan och på kniven, som dödat de båda kvinnorna. Denna historia hade dock ingenting md far att göra.
Det var som om Sean vaknat upp i en ond dröm. De fega bekanta beslöt brådstörtat att lämna honom men den litterära världen gjorde det inte. Att i en sådan situation ha skicklighet nog att från en isoleringscell skriva genuina avsnitt till en essä som visserligen aldrig blev klar men som far och en hel del andra författare såg till att den ändå gick som följetong i en av de mest prestigefyllda litterära tidskrifterna, är en av de historier som alltid kommer att vara förbundna med honom.
Så hörs plötsligt ett ljuvt stön av tillfredsställelse så olikt Josabeth. Hon visar bara artikeln och faller ned i gråtparoxysmer. Den som gett upphov till gårdagens artikel om bevisen mot min far hade blivit åtalad för dokumentförfalskning. Falsarierna har emellertid varit så skickligt gjorda, att man måste ha haft resurser utöver det vanliga. Fars handstil och olika myndigheters stämplar samt det papper de var skrivna på var då verkligen inte något man bara imiterar.
Men våra blodådror fryses till is, då vi ser mannen stå åtalad i rättssalen. Han såg på pricken ut som Sean när han var ung.
Vi behöver bara se in i varandras ögon, varvid frågorna obönhörligt ställer sig på rad.
Kan Sean ha fått en son? Kan denne ha iscensatt en hämnd baserat på något som bara han och Sean kände till? Var det bara de ursprungliga dokumenten som saknades för att man skulle kunna till fullo bevisa att far inte var upphovsman?
Nu räcker det med att pressen samlar sig under parollen vi får nog aldrig veta för att vi skull få ännu en kris, När det gäller denna affärer kommer vi aldrig säkert att få veta sanningen säger tidningarna spetsfundigt.
Tar denna historia då aldrig slut?