När jag borstar tänderna är blicken i spegeln blank.
När jag äter min smörgås betyder smakerna inget.
När jag kör min bil genom en urvattnad meningslöshet.
Bara tomhet med små avbrott av irritation.
TV:ns glada program lockar fram skratt som inte ekar.
Jag ler med andra, jag skrattar med dem utan att det rör mig.
En mörk och tom tjärn, utan liv.
Tom som brunn utan vatten.
Känslolös som en trasig spann, med avbrutet rep i botten av brunnen.
Är det så här det är nu?
Var är min glädje? Även om den var kort och flyktig?
Var är den nu? Tillfredsställelsen, om det så bara var att sitta och njuta av livet.
Var är den?
Varför är allt så tomt? Så mekaniskt? Så upprepande?
Samma lunk, dag ut och dag in.
När bryter jag mig ut ur det? Kan jag ens göra det? Kommer jag ihåg hur?