På andra sidan vägen har det alltid funnits et hus av kuddar.
I bakhuvudet vilade en frestelse, en frestelse som var en sovande björn.
Det hus som en bor i verkar trevligt och vackert.
Trots det så vandrar ögonen mot det underliga konstverket på andra sidan.

Det är så konstigt
hjärnan undrar hur man skulle kunna leva i ett bo såsom den där.
Så bisarr.

Det hem som egentligen skulle vara varmt blev allt mer kylig.
Ögonen vandrade och frestelsen växte.
Efter den sista droppen så vaknade björnen från sitt ide.

När det var så sent och mörkt knackade jag på i den döda natten.
Jag knackade på den milda dörren av dun.
Jag blev välkomnad in.
Frestelsen följde mig in.

In till det mjuka rummet.