Vart tog alla känslor vägen
som kände sympati?
Som bistod oss i alla lägen
och hade empati?
Nu är våra stämningslägen
fyllda av apati.
Dämpade är de tonlägen
i bröstet inuti.

Vart tog all vår glädje vägen
som kände eufori?
Rädslan nu är så enträgen,
att den är förbi.
Vi pratar bara om krislägen
i denna pandemi.
Inget är på bättringsvägen.
Ska det så förbli?