Ibland glömmer jag och då finns den inte, men så kommer jag ihåg - och då växer den till sig, och jag känner den lika tydligt som solstrålar genom fönstret: den sitter på min axel, och ner över skuldran, och den trycker sig mot sidan på min hals och mot mitt öra: jag känner dess värme.
Och så berättar jag för den:
När du var liten hade du en mamma som skämdes. Kanske skämdes hon eftersom hon lärt sig att skämmas av sina föräldrar. Kanske fick hon inte göra vissa saker eller säga vissa meningar, eller uttrycka sina behov, eftersom det var skamligt i föräldrarnas ögon och förmodligen i som de trodde andras också.
- Så gör man bara inte! Sådan plats tar man bara inte! Sådana behov har man bara inte!
Det är så en despot lär sina undersåtar lyda: de lyder frivilligt eftersom de lärt sig att skämmas för vad de är och vad de behöver. Och din mamma blev så din despot: det var hon som lärde dig vad som var skamligt, vad som var fel, vad som var onaturligt. Du kunde inte överleva utan henne, så du var tvungen att lära dig att skämmas. Så gick också skammen i arv.
Men nu när du sitter här på min axel och lyssnar medan jag berättar, kan du lugnt somna utan att falla eftersom jag fångar dig. Och du kan utan att tveka skrika högt om det jag berättar ger dig ångest: jag skall då berätta för dig ytterligare en godnattsaga du aldrig fick höra. Den handlar om hur solen värmde genom fönstret, och alla planterade frön i krukorna grodde, och katten spann, och barnet somnade i sin moders famn.