Man ser inte sin mammas första steg.
Inte heller övergången från barn till vuxen.
Var inte där när kärleken uteblev.
När hon stod stolt själv från smutsen.

Hörde inte henne viska efter hjälp.
Jag var inte ens påtänkt.
Dagen hon lämnade sitt hem för att stå själv.
Risken infattade sig medan rädslan blev bortslängd.

Nu vet jag bättre om vem jag vill vara och bli.
Behöver inte alltid finnas där för att förstå.
Allt jag behöver veta har jag insett i rättan tid.
Genom att vara sig själv vet jag vilken väg att gå.

Det sägs att hoppet är det sista som lämnar människan.
Då har dom inte mött min moder jord.
Sist jag kollade stod alla planeter i rätt riktningar.
Min källa till värme och liv i galaxen som en brinnande sol.