Dagböcker som hissmusik
Innan jag skriver sätter jag tonen. Samtididigt som orden studsar suddar jag. Börjar om. Tänker på vissa poeter just- har gjort ikväll på kukar, talibaner. På världen ur andras perspektiv, våra skilda och dess orsaker. Oroar mig för att tyckas blasé. Är ju Även det. Med. ingen skruvar sig under mitt täcke ingen hand och inga tolkningar kring närhet. är helt själv.
Hatar inget. Ingen. Älskar min dotter så intensivt att tanken på att förlora henne. Orden vill inte ut. Skräcken. skriver jag dagbok? Till vem och varför? det. Även jag kan väl få tänka på en kuk utan att överhuvudtaget känna något överhuvudtaget. är jag motsatsen till en taliban , mansgris ? havet lägger sig att vila. I ögonvrån vadar samma människor utan pass men med en sann identitet. en dag förmå mig till att göra det på blodigaste allvar. Älskar dig mamma säger hon varje dag spontant. Jag undrar än om det finns någon slags dold skada bakom orden. Något jag saknat någon allvarlig brist hos mig. Min röst ger andra tröst varje dag och jag har ju ärligt talat aldrig på allvar kunnat leva. Döden bor i mina sulor andedräkten döljer jag
någon härmar mina skratt och någon kallar mig för det innerligaste, ärligaste. Om du kom skulle jag börja ana livet och jag vill inte äta livslusten av andra.
Bunden vers
av
smultronbergen
Läst 102 gånger Publicerad 2021-09-15 23:46 |
Nästa text
Föregående smultronbergen |